3 september 2011

Something or someone

skolaaan

Har inte bloggat på ett bra tag nu. Varit mycket med plugget, träning och annat. Trodde allt skulle kännas bra nu när man fått utbildningen man önskade, men vart inte riktigt så. Stress, illamående och annat. Visst men ändå glad. Mitt huvud är så fullt med saker att jag har fått så extremt svårt att komma ihåg och få ihop ordentliga meningar. Lite läskigt.. Men det är såhär antar jag. Man får stå ut!
Klassen är speciell, jag är verkligen yngst kan man säga men det gör inget. Vi är verkligen olika allihopa. Men det är bra, då får man mer läran av andra kulturer osv.
Börjar med praktik vecka 41-44, känner inte alls för det. Äldrevården är inte det jag vill hålla på med och känner att det är jag svag för, men man måste ju. Man har ju det gjort sen. Här är i alla fall en bild från skolan, Yenni is to school for cool! Haha. Det är inte direkt en skola, dom hyr ett rum på ett företagshotell så det är ju andra företag där också men mesta dels vi. Det är riktigt mysigt just där där bilden är tagen.

Roada

Har hittat ett nytt hem åt Roada. Våran kusiners kusin går på en skola där dom tar hand om massa olika sorters djur. Hennes lärare vart väldigt intresserad när han fick höra om hennes historia osv. Vi kan inte behålla henne just för att hon kräver så enormt mycket. Det blir alldeles för kallt hemma här och hon behöver en mängd saker. Kommer verkligen sakna henne, men blir glad över att hon kommer få det bra och få må bra för just nu gör hon det inte.

Något jag fick höra var verkligen inte det jag ville få höra, något någon aldrig vill få höra. Men antar att det är livets gång. Men att veta att det kanske är snart dom sista orden och kramen man ger en människa tär på ens hjärta. Vill inte!! Försvinna inte!

1 kommentar:

  1. Kan relatera i de sista du skrev Elina... Det är en otroligt jobbig känsla och situation. Satt i samma då pappa blev sjuk. Man visste inte hur lång tid man hade på sig. Varje ord väljer man noga med vad man säger. Jag hann tyvärr inte säga allt jag ville till pappa. För när den dagen kom va jag helt paralyserad... jag ville inte att de skulle vara sant. Men de va det tyvärr. Det som jag försöker intala mig själv e att han endå visste vad jag ville säga och att jag va där som räknas... Håll ut o försök vara stark!! Jag vet att paniken man känner alltid finns där, dag som natt :(

    SvaraRadera

Kommentera inte Anonymt, ändra skriver ni namn ( eller trycker på Namn/Webbadress när ni ska kommentera.
Kul att du tänker kommentera! Uppskattas.